Attans, säger jag bara! Jag tror aldrig jag har varit så produktiv och inspirerad i hela mitt drygt tioåriga stämpelliv.
De nya stämplarna kom i fredags. Eftersom det var fredag visste jag att Dan Viktor under eftermiddagen, mycket lägligt, skulle komma att befinna sig på radion och spela upp nyhetslåt för Radio Västmanland. SR ligger ju så att säga på rätt sida ån i detta fallet. Min tanke var att han plockar mig och stämplarna på väg till fastlandet och sen droppar mig på Göken. Framför mig såg jag en lång härlig natt med de nya stämplarna. Helt inställd på att inte komma hem förrän gryningen åter anländer.
Väl framme kom vi på att limmon skulle kunna bo hos mig under helgen. Det kostar mer att ha den parkerad på Kungsgatan än att köra omkring den. Och köra bil dagar och nätter igenom, för att det är billigare än ha den parkerad, kan ju te sig en smula meningslöst. Dessutom skulle det innebära att jag skulle ”tvingas” åka hem.
Men eftersom det var just fredag insåg jag också att det kommer vara fler bilar än vanligt hemma på gatan med gratis parkering. Dessutom var det redan fullt utanför Göken. Om det är svårt att få en plats till en vanlig bil, så är det inte lättare med en Volvo-limousin som tarvar ännu någon meter. Det slutade med att jag ställde in kartongen med stämplar, körde Dan Viktor till Kungsgatan och sen körde hem. Ambitionen blev i stället att jobba med uppdateringen av hemsidan. Jag stirrade tomt in i datorn i 20 minuter, sen gick jag och la mig och somnade redan vid halvtiotiden.
Jag är normalt en morgonmänniska och vaken tidigt. Nej, jag sa inte att jag är normal. Jag har nämligen förstått att det inte på något sätt anses normalt att vakna mellan nollfem och och nollsju, av sig själv, de flesta morgnar. Men jag är sällan ute ur huset innan tio om jag inte har föreläsning eller så. Hur som helst så resulterade detta lilla ”somna-tidigt-spratt” i att jag nollåttatio nästa morgon befann mig på Göken, glad och pigg som en nybliven pensionär. Och jag åkte buss in, inte bil.
Okej. Jag börjar med att kika lite snabbt på stämplarna och insupa lukten av gummit – aaaaahh, mmmm! Sen tar jag upp ett av motiven jag har gjort och ser genast framför mig hur jag skall göra: stämpla med Watermark, embossa med klart/transparant och sen bleka med klorin. Jag kom till ”och”. I tio minuter letade jag efter klorinflaskan. Sen insåg jag att om jag lägger en sekund till på det här kan jag likaväl glömma allt vad kreativt skapande heter, för jag kommer bara bli på dåligt humör. Sagt och gjort, jag gick vidare. Med humöret på topp.
Ungefär nollåttafyrtio ringde min telefon. Det är bara ett fåtal i min bekantskapskrets som ringer så tidigt och mycket riktigt var det IngridK. Hon behövde InDesign-hjälp och vi bestämde att hon skulle dyka upp under dagen. Shit, tänkte jag, hur kan jag lova det nu när jag har häcken full? Gjort är gjort och vi har inte setts på länge och det är ju klart jag vill hjälpa henne. Jag tog ett djupt andetag och började stämpla.
Det som allt bara släppte. Ju mer jag fick klart desto nöjdare blev jag. För att göra en lång historia grymt kort, så hade jag på måndag morgon demobilder på 22 av 28 stämplar. Och då snackar vi inte scanna in utan fotografera, i vardagsmiljö. Tilläggas kan att jag; sovit hemma i min egen säng (inte på Göken asså), inte jobbat längre än till åtta på kvällen, ätit ordentligt, inte druckit alkohol eller ätit konstiga svampar, inte umgåtts med konstiga människor.
Nu har jag fått ytterligare några bilder men jag tror det kommer saknas demobilder på två eller tre motiv när de släpps. Jag tror bestämt att de kommer släppas i morgon. Jag skulle kunna gör det idag för allt är i princip klart. Men barnslig som jag är så ser jag fram emot att få skicka ett nyhetsbrev just i morgon.
På snart återhörande!