På juldagen kom ET till den bästa staden Göteborg. Vi hade redan innan bestämt att vi skulle ge oss på pusselbitar. Så blev det också. Att förvandla gamla pusselbitar av trä till kylskåpsmagneter är inte bara roligt: det är ett ypperligt sätt att återanvända gamla saker på. Något som jag tycker blir allt viktigare att göra. Har du inte gamla pussel liggandes så brukar det gå att hitta billiga på exempelvis Myrorna. Att byta till sig ett pussel i löfte om en vacker kylskåpsmagnet kanske också kan fungera bra. Vill man inte göra kylskåpsmagneter funkar bitarna naturligtvis att användas för att dekorera kort, göra smycken av, eller varför inte ett göra ett helt nytt och klurigt pussel. Jobbar man på någon form av ställe där det tarvas en namnskylt, exempelvis barnsjukhus, kan man göra en färgglad och fin namnskylt genom att klistra på en broschnål. Låt fantasin spela och kör hårt!
Magnet av två pusselbitar och en liten bit krympplast
Så var det dags för mig, DesignAnnique, att visa upp ett kort igen. Den här gången löpte jag amok i blått… Jag började med att göra en distressruta som jag skar ut och satte på en bit cardstock som jag färgat in kanterna på med en av de blå färgerna. När den väl satt på kortet stämplade jag lite hit och dit med London Ship Letter och Boddeke, två stämplar som passar så bra ihop!
Försökte förtvivlat få till lite nya inspirationskort. Men inspirationen är som bortblåst. I alla fall när det gäller att göra vanliga hederliga kort. Bah! Istället kom jag på att jag skulle försöka mig på någon form av present/penga-hållare. Jag är usel på att surfa runt och kolla efter vikningar och stuff – ”kan själv” funkar bäst för mig.
Så, jag är fullt medveten om att det inte är någon avancerad vikning eller skapelse jag knåpat ihop. Men, jag är nöjd. Och det räcker för mig. Alstret i fråga är till en kille på 20 som flyttar hemifrån och kommande 3 år skall studera Modedesign på textilhögskolan i Borås. Jag har stämplat Ränder #3 över hela, som en bakgrund (jag ogillar ju färdigmönstrade papper som en del redan vet), sen slafsade jag dit Ruler. Och till höger satte jag så lämpligt, för en syintresserad, Mannequin #1. Till min stora glädje såg jag nu när jag skulle länka, att LYCKA TILL, som jag stämplat på en liten pappbit och monterat med skumkvadrat äntligen är slutsåld. Lite retligt förstås, men definitivt något jag överlever.
På insidan har jag monterat ihop en liten ficka, som man naturligtvis anpassar till det man har tänkt att ha i. Sen har jag, på det som är insidan av framsidan, satt själva meddelandet. Där finner du att jag stämplat med Mannequin #2 och A piece of lace. Många stämplar till liten sak, inte alls nödvändigt – men roligt.
Efter klorinkortet fick jag mersmak. Inte så att jag fick abstinens efter klorin; nej – bara lite så där sugen på ett kort till.
Jag ser mig själv som rätt så konservativ i de här sammanhangen. Min motvilja till färdigmönstrade papper, och alla möjliga hajjteck-tillbehör som finns, gör att jag känner mig lite som en motvallsmulatt. Men det är liksom jag och jag tycker att det kan bli för mycket ibland; blommor, blad, pärlor, knappar, bokstäver, mönstrade papper, band, snören och sedan – dolt i djungeln – ett litet foto eller stämpelmotiv. Att man gillar olika stilar är inget konstig. Snarare – tack och lov för olika stil och smak!
Hur som helst så fyller en nära år idag och jag har gjort ett kort. Jag klassar det som ”enkelt” – och det var väl dit någonstans jag ville komma. Jag gillar enkla kort – vad det nu är?
Papilio Machao stämplat på en tag som jag har färgat in med Fluid Chalk Cat’s Eye. Tja, resten ser ni ju. Upplysningsvis så lever jag kvar i Adirondack- och Cat’s Eye-dynornas tid. Jag har testat några av de fem eller sex första distressdynorna som kom ut någon gång i mitten på 00-talet, men varför överge mina favoriter?
Jag provade alltså för någon vecka sedan att kludda med akryl. För första gången i mitt liv. Det var skitskoj! Jag kan ju vare sig måla eller rita ”på riktigt”. Å andra sidan gillar jag inte att göra saker på riktigt utan föredrar mitt eget sätt. Alla dessa hämmande regler om hur konstnärliga saker skall vara för att vara just konstnärliga. Ur ett professionellt perspektiv alltså. Jag är inget proffs, och om det jag kan lyckats åstadkomma inte tillhör vare explosionism, modeism eller idiotism så tar jag faktiskt det som en komplimang. Jag vill inte måla som Picasso, jag målar som Paraïso. Häpp!
Jag älskar att måla underkroppar – kvinnliga sådana. Skrev, lår och rumpor är så sensuellt, trots att det är anatomin – musklerna och deras fästen – jag ser framför mig när jag målar. Men, jag kan inte måla fötter. Jag tänker inte heller lära mig måla fötter så i stället gör jag simfötterliknande saker. Eller fotlöst. Ansikten är inte heller min grej eftersom det känns som att kropp med ansikte plötsligt blir mer personligt.
Att framställa kvinnokroppen som ett opersonligt, huvudlöst objekt utan fötterna på jorden kan säkert tolkas på flera sätt. Ett psykologbesök med motiven under armen kan säkert bli både dyrt och långvarigt. Men nu är det så att jag målar så här för att jag gillar det och för att det gör mig glad. Att måla en kvinnas underkropp är helt enkelt mycket mer tilltalande än att måla en mans.
Nu när jag sitter här och skriver så ser jag plötsligt framför mig hur det skulle se ut om jag skulle försöka mig på att rita av en kuk (eller penis, om du är känslig nyss nämnt ord). Efter en stund skulle jag nog sitta där med whiskyn i ena handen och pennan och en bit toapapper i den andra. Jag skulle antagligen inte få till det alls och anar att det skulle bli ganska lustigt. Eftersom jag är begåvad med en stor portion självironi och humor skulle jag antagligen skratta så tårarna skulle rinna. Sorry killar – men ni ligger i lä där, rent estetiskt alltså. Men, jag skall testa en dag ty ett gott skratt förlänger ju livet. Jag tror dock inte jag kan göra det fritt ur huvudet så det blir till att leta upp en bild någonstans…
På juldagen kom ET till den bästa staden Göteborg. Vi hade redan innan bestämt att vi skulle ge oss på pusselbitar. Så blev det också. Att förvandla gamla pusselbitar av trä till kylskåpsmagneter är inte bara roligt: det är ett ypperligt sätt att återanvända gamla saker på. Något som jag tycker blir allt viktigare att göra. Har du inte gamla pussel liggandes så brukar det gå att hitta billiga på exempelvis Myrorna. Att byta till sig ett pussel i löfte om en vacker kylskåpsmagnet kanske också kan fungera bra. Vill man inte göra kylskåpsmagneter funkar bitarna naturligtvis att användas för att dekorera kort, göra smycken av, eller varför inte ett göra ett helt nytt och klurigt pussel. Jobbar man på någon form av ställe där det tarvas en namnskylt, exempelvis barnsjukhus, kan man göra en färgglad och fin namnskylt genom att klistra på en broschnål. Låt fantasin spela och kör hårt!
