Inlägget gjort

Irgas Putelius…

…skulle man kunna heta.
Nu vet jag ingen som gör det, vilket glädjer mig oerhört, eftersom jag tycker det låter ganska fult.

Det är ungefär det jag har att skriva och sannerligen har det inget alls med stämplar att göra. Och har det inte det, så skall det inte skrivas om det här.

Jag packar stämplar, pluggar och förbereder mig mental för några månader till sjöss. Jag jobbar fortfarande tankemässigt på att starta en ”privat” blogg, men har inte bestämt mig för om det skall bli en lösenordsskyddad variant för nära och kära under min frånvaro, eller en offentlig.

Nåväl, jag lever har hälsan och tänker i alla fall på er som brukar läsa här.

På återhörande, förr eller senare!
J

Inlägget gjort

Tråkig – javisst!

Som ni vet är jag ju rent generellt inte en vän av bloggeri. Men visst, det är förbenat skoj att skriva, speciellt när jag får så mycket fin respons. Men det var skoj att skriva redan innan ordet blogg var uppfunnet. För den som är intresserad så kan jag upplysningsvis tala om att ordet föddes i slutet på 1990-talet (ne.se).

Under min arla morgonfärd genom nyhetsvimmlet fastnade mina ögon på en liten blänkare i högerspalten. Det tog emot att klicka på länken men eftersom timmen var så tidig skulle någon knappast komma på mig. De som kontrollerar min dator vet ju ändå allt, och lite till.

Visst är det skönt att få sina fördomar bekräftade. Speciellt av sig själv.

Jag FÖRSTÅR inte hur det kan var så intressant. Kan någon förklara? Alltså, det räcker ju att sätta sig på spårvagnen för att mer eller mindre ofrivilligt ta del människors liv. Sen kan jag peppra med lite egen fantasi och salta med lite fördom för att få det extra smaskigt.

Nej, jag är inte dum. Det är klart att det fyller en funktion, precis som allt annat som handlar om andras olycka eller utsatthet. Kanske finns det någon i samma sits som får kraft av att hon/han inte är ensam i sin ”misär”. En annan njuter säkert av snasket och gottar sig i bloggarens snurriga liv.

Och vem är jag att döma? Gissningsvis skulle den bloggens regelbundna läsare kategorisera min (om jag nu skrivit en rent privat) som förbannat tråkig, grå och tantig. En blogg full av ointressanta reflexioner kring kultur, språk, litteratur och gammal skitmusik från förra seklet. Och dessutom mår jag bra och får det knapra studielånet att räcka till utan att behöva låna (hittills i alla fall). Jag är förvisso ”singel”, men jag är inte på jakt. Jag är ofta ute och tar en öl, jämfört med mina tre år i alkoholcelibat, men jag blir sällan full/berusad. Inga smarrigheter alls med andra ord och ”vem fan läser sån tråkig skit?”

För den som är nyfiken på vad jag skriver om för blogg så kommer länken här: http://www.aftonbladet.se/wendela/article3094313.ab

Jag gillar speciellt ”Läs mer i Miss Anonyms rafflande singelblogg”. HA! Jag hade, mitt ”tråkiga” liv till trots, kunnat skriva tusen gånger så rafflande utan att ljuga en sekund, så det så! Men nu gör jag ju inte det. Tråkig? Möjligen, men DET bjuder jag på.

I stället för att ligga här i min säng och blogga borde jag kanske försöka få till det där jularket som jag länge tänkt skicka in. Jag gör ett försök. Sen måste jag verkligen plugga också eftersom allt flyttande och målande tagit all kraft och energi. Men nu är det äntligen slut. Tack och lov!

Inlägget gjort

Bloggbesökare?

För att spinna vidare på föregående inlägg angående besökare så undrar jag ju självklart hur många som kikar in här. Statistiken för OS havererade i samband med att jag av administrationstekniska skäl blev av med min .com-adress, men den skall snart vara i drift igen. Statistiken alltså.

Det är ju alltså dr Ninas fel att du tvingas läsa det här och hon säger att jag måste ordna en tävling. Upplysningsvis kommer jag alltid skylla allt som har med den här bloggen att göra på henne. Oavsett om det blir bra eller dåligt. Uppenbarligen lockade det ingen endaste att skicka in ett kort med enkom en titel som pris. Jo! Nina ville skicka in ett bidrag men kunde inte eftersom hon precis hade landat i Kil, Sverige. Å andra sidan kan hon tyckas lite väl involverad, men det hade ju liksom bekräftat delar av min uppfattning om den här branchen. Men nog om det. Jag behöver saker att skriva om frampå också. Och Nina påpekade själv att hon kanske inte skulle ;)…

I alla fall så tänkte jag ordna en tävling. Men det förefaller ju ganska onödigt om det inte är så många som besöker den här sidan och kan få vetskap om den. Förvisso bra för de få som gör det, men kanske inte riktigt som det var tänkt. Självklart kan jag ju skriva om det på OS.se, men det vill jag inte.

Så därför vill jag veta om det finns någon här, mer än de fantastiska människor som redan har kommenterat mina inlägg.

Nu skall jag fortsätta packa. Vansinnigt roligt hörreru!

Ps, jag gör allt (nästan) som står i min makt för att få enhetligt typsnitt och fontstorlek på inläggen… får se om jag lyckas under dagen.

Våga älska regn!

Inlägget gjort

080808

Jag är realist och jag inser att en blogg inte får tusentals besökare över en natt. Kanske borde jag kalla mig ”Brunnella” istället och skriva smaskigheter som göra sidan välbesökt och åtråvärd för annonsörer. Kanske kan jag till och med bli rik då.

Eller förresten, jag är redan rik. Inte i materiell bemärkelse eller i form av likvida medel, utan som människa. Om inte annat så märks det när jag nöjt packar mina relativt få tillhörigheter och återigen tar möjligheten att slänga skit jag inser att jag inte behöver. Ju färre saker jag äger desto rikare/nöjdare känner jag mig. Fast ibland blir det lite dumt….

När jag lade ner butiken för några år sedan höll jag på att bli galen över allt jag samlat på mig i egenskap av företagare/stämplare. Jag skänkte en hel del till Lekterapin på Östra sjukhuset och till goda vänner. Kanske gick jag till överdrift, eller så har jag bara supit bort några kartonger, men jag saknar en hel del saker som jag inte för mitt liv kan förstå varför jag skulle göra mig av med. Alla mina Chalks (torrpasteller) och öljettverktyg är puts väck. Och då hade jag verkligen bra verktyg och en massa egna öljetter… suck!

I fredags flyttades OS till sydligare breddgrader och så här i efterhand inser jag att min egen ”invigningen” av lokaliteter pågick i samma stund som det där andra OS’et invigdes. De nya lagret/kontoret finns numer i en liten och underbar fd lägenhet på Aftonstjärnan. Själv kommer jag dock inte att lämna Stenungsund förrän om en vecka. Detta innebär naturligtvis att logistiken kommer att kompliceras under kommande vecka, men jag skall göra mitt bästa för att få iväg beställningar som kommer in. Jag lovar, detta är ingen omskrivning för att jag tvingas vara hemma på grund av magsjuka barn.

Inlägget gjort

Gillar ju inte bloggare…

Grejen är, att jag inte riktigt förstår mig på det här med att blogga. Att ha en personlig blogg skulle knappast intressera någon. Mest för att jag troligen skulle utelämna alla smarriga händelser, vilka troligen är just det där en besökare vill läsa.

Jag anser också att en blogg som drivs av en företagare inte skall innehålla en massa personligt stuff. Jag skiter fullkomligen i om man inte kan behandla ordrar för att man är hemma med ett magsjukt barn eller har PMS. Gillar man kräks, blöjbyten eller griniga fruntimmer finns det andra sidor på nätet man kan besöka. Jag känner nämligen doften av kräk, bara genom att se ordet. Skulle jag (av någon för mig otänkbar anledning) vilja berika mitt sinne med den lukten i verkliga livet, är det bara att spatsera ner till skogsdungen vid Stenungsbaden vilken fredagskväll som helst

Sen hyser jag en faslig aversion mot folk som ”fnissar” i text. Inte så att jag alternativt uppmuntrar någon att länka till en ljudfil med ett fniss, men det hade varit betydligt behagligare. Och nej, jag har ingen vettig lösning på sätt att ge uttryck åt detta lilla ljud, mer än att helt enkelt strunta i det. Eller ja, egentligen gillar jag nästan inga sådana där förkortningar alls. LoL får mig att tänka på orden kvinna, stor, burlesk och hänsynslös. Irgh! Inlägg med ”fniss” och LoL kommer sålunda att censureras/raderas, helt utan betänkligheter.

Skepp o’cykel!