Etikett: ärlighet

Från början var detta tänkt som en kommentar till en kommentar till mitt inlägg om fula kort. Men det blev ett inlägg istället.

Varför är vi så rädda för att säga till om något är mindre bra/lyckat, eller som nämnt, ser rent ut sagt för jävligt ut? För det första så skulle jag inte vilja att någon sa till mig att jag gjort ett hyfsat jobb, eller att det ser någorlunda okej ut om det inte gör det. Vad har jag för nytta utav det? På vilket sett tar det mig framåt? Är det kanske med rädsla för att personen i fråga skall ta det som ett personligt ”påhopp”? Att avsaknaden av kunskap i hur man sätter ihop ett harmoniserande kort skulle innebära att personen är värdelös – på allt. Så vet ju både du och jag att det inte är på riktigt, även om det ibland känns så. Eller är det helt enkelt min egen rädsla för att riskera att bli klassad som en besserwisser som hindrar mig? Det handlar ju inte om att göra någon till åtlöje eller att hänga ut någon. Då snackar vi ju mobbning. Inte heller är det ju så att alla situationer där man blir presenterad något mindre bra ger upphov till känslan av att vilja skratta ihjäl sig.

De flesta av de jag känner och möter här i livet har tillräckligt med självkännedom för att inte hamna i den situationen där resultat blir som det beskrivs i mitt tidigare inlägg. Därför funkar det oftast alldeles ypperligt att påtala och se det som är bra först och därefter, på ett pedagogiskt sätt, avrunda med lite konstruktiv kritik.

Personligen ser jag det som en stor tillgång att ha människor i min närhet som verkligen säger vad de tycker om det jag presterar. Det ökar värdet på de positiva omdömen jag får, eftersom jag verkligen vet att de menar det. Någon som, oavsett om det är en objektiv eller subjektiv bedömning, säger ”underbart” och ”fantastiskt” om precis allt jag gör tappar i trovärdighet, i alla fall i mina ögon. För att kunna värdera en subjektiv bedömning krävs det förvisso en viss kunskap om bedömarens referensramar.

Jag har haft förmånen att få undervisa inom lite olika områden i mitt liv. Någon slags ordning får det ju vara och således kommer nu en historia ur mitt liv som berör – hör och häpna – stämpelkurser!

Eller… nej. Inte idag. Kanske i morgon. Nu tänker jag nämligen börja kalkylera på hur jag skall möblera i min nya lokal.

Under tiden kan ju du roa dig med att maila över ett kort till mig. Om jag väljer ut just ditt kort får du för tillfället inget annat än äran i att publiceras med namn och titeln ”Först på OS-bloggen”, eller något åt det hållet. Och JA!, självklart skall du ha använt stämplar från OS. Jag utser mig själv till enväldig jury.

Deadline: Fredag den 1 augusti
Skicka ditt bidrag till blogg(snoppel-A)octoberstamps.se

Ps, för att undvika missförstånd. När jag pratar ”OS” menar jag alltså October Stamps. Jag vill ju inte bli anmäld för att försöka ”vilseleda” någon genom löftet att publicera ett handstämplat kort på den officiella sidan för Olympiska Spelen. Herre min katt, det kunde kanske ha slutat i snar förlisning….

Fast jag kan faktiskt se det framför mig… En stooor bakgrundsstämpel som visar ett publikhav, stämplat med en gammal hederlig Kaleidacolor-dyna där färgerna är ni-vet-vilka. Uppe på detta har jag monterat de fem ringarna (en och samma stämpel och rätt så stor den med). Den är embossad med guld, silver och brons (koppar) och i sista ringen står årtalet lite snyggt. Ett alternativ är att i varje ring, säg att de är ca 3 cm i diameter, stämpla något som representerar eller symboliserar årets spel. Förslagsvis en OS-gren, en pokal, det kinesiska tecknet för mänskliga rättigheter, årtalet samt slutligen en friterad räka.
Sug på den du!

Fridens!

Åh, vilken underbar morgon. Här halvsitter jag i morgonrock på sängen, kaffet i ena handen emedan den andra armens hand bläddrar i en sprillans färsk morgontidning. Hunden ligger på balkongen, radion spelar i bakgrunden och min man sedan 19 år står redo med barnen för en dag på stranden. Jag skall få en dag för mig själv, HURRA!

–NOT!

Alltså inte ”NOT” för att jag inte skall få en dag för mig själv, utan åt hela bilden. Ibland är det skönt att fabulera ihop sådana där scenarion. Speciellt när jag inser hur mycket gott det gör i min själ när jag skrockandes konstaterar att jag faktiskt har det ungefär så där idylliskt, fast utan morgonrock, radio, man och hund. Jag sitter i sängen, naken. Kaffekoppen står välbalanserad mot täcket/benet (jag bara väntar på den dagen den välter) och naturligtvis läser jag nyheterna, men på min svarta MacBook.

Fabulera är jag bra på, däremot är jag fantastiskt dålig på att ljuga. Tyvärr, tänker jag ibland. Tänk dig istället detta scenario:
Någon har precis snickrat ihop sitt första kort och kommer glad i hågen fram till dig för att visa sin skapelse. Detta visar sig vara bland det fulaste du sett. Du funderar på om du har kroppskontroll nog att hålla dig för skratt samtidigt som du undrar hur hårt du kan bita dig i läppen utan att blodet börjar spruta. Du vill ju verkligen inte göra personen ledsen.

Jag har varit med om det ett par gånger vilket i realiteten innebär ytterst få gånger procentuellt sett, med tanke på alla kort som skapats under mina år som kursledare. När jag lade ner den fysiska butiken för gott och slängde flera års produktioner med kort, undrade jag stilla om jag förträngt att jag under någon period gått på tunga droger. En del var rent ut sagt gräsliga. I scenariot ovan handlar det inte om att du inte gillar stilen, pappret, färgen eller stämplarna. Nej, det handlar om tummen mitt i handen och total avsaknad av talang.

Hur beter man sig då när denna situation uppstår. Min gode vän Johan på Stämpelfabriken i Malmö är en ärlighetens man. Han berättade om en dam som på en kurs dök upp vid hans sida med ett av de första kort hon stämplat. Han talade om för henne att det var just bland det gräsligaste han sett. Han förklarade också att han sa det för att han ville att hon skulle gå hem med fina kort, inte sådana som får mottagaren att tvivla på om de är vänner eller fiender.

Själv har jag upptäckt ett uttryck som alltid funkar att säga om jag för en sekund tappar fattningen, nämligen ”Nämen, se där!”. Detta uttryck lämpar sig till de flesta varianter av tonfall och uttalandet av ordet gör det lätt att le. Alla är vi mer eller mindre pedagogiskt lagda – och Johan är Johan. Men jag tror, och har dessutom märkt, att uppriktighet vinner i längden – även när det gäller korttillverkning. En självklarhet är naturligtvis att kunna komma med några bra, konkreta och enkla tips, så att personen kan komma vidare.

Jag har alltid haft som motto att mina kursdeltagare skall gå hem med representabla kort. Det skulle vara dålig PR om någon rekommenderar en kurs och visar kort som aldrig borde ha passerat ytterdörren till kurslokalen.

Detta får mig utsökt att fundera på att ha en tävling där temat är ”Mitt fulaste kort”. Skulle du bli glad eller ledsen om du vann?

Puss i ljumsken, som Johan alltid sa.