Publicerad den 2 kommentarer

Hets mot folkgrupp

(”Publicerat” på min Myspace-sida 080303)

Jag har en plan…

Om jag skulle få för mig att sätta upp en hemsida där jag säger nedsättande saker om exempelvis negrer, vad skulle jag bli anklagad för då? Ja, alltså mer än att jag måste vara rätt rubbad förstås.

Jag har under årens lopp fattat att jag kan vara lite ”svårplacerad”. Inte så att jag inte får/kan vara i samma rum som de andra när det är fest utan mer var jag kommer ifrån, ”från början”.

Min mor är halvfinska. Hennes far, alltså min morfar, var från Österrike. Han slet sönder sina soldatskor under Mr H’s höjda högerarm och tyckte väl att han var värd lite förströelse emedan fötterna återhämtade sig. Nej, jag skall inte överdriva historien. Jag vet inte om hans skor gick sönder på riktigt, men det andra är sant och i mars 1945 föddes min mor. Detta innebär att jag är 25% knivbärande suput och 25 % nazistsympatisör. Min mor har aldrig träffat sin far, så klart. Det hade ju liksom vart lite för bra om han stannat och tagit sitt ansvar alternativt kommit tillbaka och förenats med min mormor. Sånt fjanteri är förbehållet våra manusförfattare.

Min far är neger. Riktigt, riktigt svart var han.

Min farfars-farfar såldes som slav till Brasilien. Där blev han på något sätt god vän med sin husbonde och blev fri. Om det var för att hedra sin forne ägare eller om det fanns någon annan baktanke vet jag inte, men han tog i alla fall hans efternamn och flyttade tillbaka till Afrika. Där gjorde han sig en förmögenhet. På att sälja slavar. Han blev tydligen äckligt rik. Men sen kom det folk som tyckte att det inte var någon bra idé att sälja negrer. Fan, snacka om att bli snuvad på arvet…

Man kan säga att jag är en liten mix, hel enkelt. Min mamma kallade mig alltid för ”min lilla pepparkaka” och min vita halvbror för ”vetebullen”. Morsan är go’, det finns inget roligare än att reta henne när hon säger galna saker eller böjer ord fel. Ja ni vet ju antagligen hur tokigt de där finnarna kan prata. Hennes humor är dock inte lika utvecklad som min är så ibland måste jag förklara varför hon är rolig.

Ibland kan det bli riktigt roligt. Som den gången då hon berättade något om mig, uppenbart väldigt stolt: ”– Ja, hon är såååå duktigt, mitt lilla brunöga”. Jävlars vad jag skrattade. Morsan, hon fattade ingenting.

Så. Vad jag egentligen undrade idag när jag började skriva var om jag kan åka dit för hets mot folkgrupp om jag säger otrevliga saker om renodlade negrer, finneballar eller knäbrallejoddlare. Eller blir det bara på med tvångströjan?

Jag skulle gärna vilja veta för hade ju tänkt mig fortsätta plugga och jag inser att det kan bli lite knapert med bara lån. Jag hade en klasspolare en gång som fått tre år för någon liten skitsak han gjort. Han satt på öppen anstalt och skulle inom kort begåvas med en fotboja så han kunde röra sig än mer fritt. Han tyckte det var så fruktansvärt förnämligt att få utbildning och allt bekostat av staten emedan han avtjänade sitt ”straff”. Fan, jag är så glad att jag är född i Sverige där man får sådana möjligheter. Tänkte liksom att det lät som ett bra alternativ till studielånen? Eller?

Skepp o’ cykel!
Joanna P
aka ”så-långt-ifrån-inavel-det-går-att-komma”

Publicerad den 1 kommentar

PackaParaïsoskappsäck!

Nej, jag har inte glömt bort er! Ni, mina alldeles egna bloggläsare.

Jag bara packarochmålarochpackarochmålar… snart kräks jag – yeeääählp!

Emedan jag går här och styr skutan och i alla fall försöker organisera förnödenheterna i koffertar av papp, funderar jag på ett lämpligt tema för en tävling. Sen måste jag ju försöka sammanställa de nya motiv jag har på lager, om det skall bli något vill säga.

Nu på tisdag kl 08,30 skall alla glada, käcka, nyblivande och således enligt all information jag fått, även förväntansfulla studenter, samlas på Götaplatsen för att sedan fraktas till HK. Därefter skall vi som skall läsa sjöbefäl förnedras genom att få åka buss ut till Lindholmen. Buss? En helikopter ut till en båt som sedan för oss in mot Lindholmen känns mer lämpat för en blivande sjökapten.
Därpå följer lunch och information. Lunchen bjuder de på, men det är väl det enda som Chalmers kommer ”bjuda” på de närmste 4 åren. Termos började jag använda redan förra terminen ty en kopp kostar 10 lånade CSN-pengar. Okej, man kunde köpa fulkaffe för fem spänn, men då fick man å andra sidan sjukskriva sig framåt lunch. Bättre hade vart om det var som förr, att man inte fick äta och dricka annat än i bamba på lunchen. Hade blivit billigare, liksom.

Nej, nu ljög jag faktiskt. På eftermiddagen blir det get-together-grillning vid kajkanten. Gud vad roligt det skall bli – Njet!

De som känner mig någorlunda vet att jag hatar allt vad spektakel heter. Jag gillar inte ”Götaplatsuppsamlingar, Cortégen eller Nollningar med allt vad det innebär. Glada människor är det värsta jag vet. HA!

Fast egentligen gillar jag glada människor, jag hyser bara nån form av aversion till sammankomser där man skall prata med så mycket folk som möjligt på en gång och LÄRA KÄNNA VARANDRA! Men för tusan, vi kommer ju plugga i hop i FYRA år. Jag kan väl för guds skull få glädjen att inbilla mig i alla fall i några månader, och tvärt om oxå för all del, att hon eller han verkar trevlig och intressant. Nej, här skall man klä av sig redan på kajkanten. Och klä av sig på en kajkant gör man bara om man tänker bada, och det har jag inte gjort ute sedan 1996. Annat än i överlevnadsdräkt alltså.

Förra året träffades vi ute på Rosenhill, sjömancentret ute på Hisingen. Vi fick uppmaningen att sätta oss i grupper om 5–7 personer och berätta lite om oss själva. Vem tror ni fick börja? Jojomensan! Redan när jag kom till ungarna fick jag plocka fram legget och visa att jag faktiskt var närmare 50 än 20 och sen berättade jag om min släkt i Afrika, att farfar hade närmare 100 syskon och om hur farfarsfarfar såldes som slav till Brasilien, blev fri, tog sin husbondes namn (Paraïso asså) och åkte till baka till Afrikat och blev rik… på att sälja slavar. Därefter följde en lång historia om vad jag arbetat med och lite annat. När jag var klar var alla tysta och killen som satt på tur suckade uppgivet och sa: ”Jag är född i Göteborg, av svenska föräldrar. Åsså har jag jobbar på Volvo”. ”Förlåt”, sa jag.

Ja, och vad tusan har det här inlägget med stämplar att göra. Jo, finns det däremot någonting jag gillar väldigt mycket så är det öl. Så medans de andra springer omkring och fjantar sig och sprättar upp sig verbalt tänker jag dricka så mycket öl jag bara kan. Så skulle det under de närmaste 2–3 veckorna komma konstiga inlägg eller kommentarer, alternativt inte levereras några ordrar, eller allra värst, dyka upp modifierade Nina-stämplar, så vet ni vad det beror på.

SKÅL!