Åh, vilken underbar morgon. Här halvsitter jag i morgonrock på sängen, kaffet i ena handen emedan den andra armens hand bläddrar i en sprillans färsk morgontidning. Hunden ligger på balkongen, radion spelar i bakgrunden och min man sedan 19 år står redo med barnen för en dag på stranden. Jag skall få en dag för mig själv, HURRA!
–NOT!
Alltså inte ”NOT” för att jag inte skall få en dag för mig själv, utan åt hela bilden. Ibland är det skönt att fabulera ihop sådana där scenarion. Speciellt när jag inser hur mycket gott det gör i min själ när jag skrockandes konstaterar att jag faktiskt har det ungefär så där idylliskt, fast utan morgonrock, radio, man och hund. Jag sitter i sängen, naken. Kaffekoppen står välbalanserad mot täcket/benet (jag bara väntar på den dagen den välter) och naturligtvis läser jag nyheterna, men på min svarta MacBook.
Fabulera är jag bra på, däremot är jag fantastiskt dålig på att ljuga. Tyvärr, tänker jag ibland. Tänk dig istället detta scenario:
Någon har precis snickrat ihop sitt första kort och kommer glad i hågen fram till dig för att visa sin skapelse. Detta visar sig vara bland det fulaste du sett. Du funderar på om du har kroppskontroll nog att hålla dig för skratt samtidigt som du undrar hur hårt du kan bita dig i läppen utan att blodet börjar spruta. Du vill ju verkligen inte göra personen ledsen.
Jag har varit med om det ett par gånger vilket i realiteten innebär ytterst få gånger procentuellt sett, med tanke på alla kort som skapats under mina år som kursledare. När jag lade ner den fysiska butiken för gott och slängde flera års produktioner med kort, undrade jag stilla om jag förträngt att jag under någon period gått på tunga droger. En del var rent ut sagt gräsliga. I scenariot ovan handlar det inte om att du inte gillar stilen, pappret, färgen eller stämplarna. Nej, det handlar om tummen mitt i handen och total avsaknad av talang.
Hur beter man sig då när denna situation uppstår. Min gode vän Johan på Stämpelfabriken i Malmö är en ärlighetens man. Han berättade om en dam som på en kurs dök upp vid hans sida med ett av de första kort hon stämplat. Han talade om för henne att det var just bland det gräsligaste han sett. Han förklarade också att han sa det för att han ville att hon skulle gå hem med fina kort, inte sådana som får mottagaren att tvivla på om de är vänner eller fiender.
Själv har jag upptäckt ett uttryck som alltid funkar att säga om jag för en sekund tappar fattningen, nämligen ”Nämen, se där!”. Detta uttryck lämpar sig till de flesta varianter av tonfall och uttalandet av ordet gör det lätt att le. Alla är vi mer eller mindre pedagogiskt lagda – och Johan är Johan. Men jag tror, och har dessutom märkt, att uppriktighet vinner i längden – även när det gäller korttillverkning. En självklarhet är naturligtvis att kunna komma med några bra, konkreta och enkla tips, så att personen kan komma vidare.
Jag har alltid haft som motto att mina kursdeltagare skall gå hem med representabla kort. Det skulle vara dålig PR om någon rekommenderar en kurs och visar kort som aldrig borde ha passerat ytterdörren till kurslokalen.
Detta får mig utsökt att fundera på att ha en tävling där temat är ”Mitt fulaste kort”. Skulle du bli glad eller ledsen om du vann?
Puss i ljumsken, som Johan alltid sa.