Jag har tusen idéer i skallen. Vägen ut för dessa verkar vara igenmurad. Konstigt det där, och lätt frustrerande, när allt jag försöker ”skapa” bara blir… ingenting.
Innan jag mönstrade på i oktober så ägnade jag en bra stund åt att leta efter Klorin. Jag menar riktig Klorin; alltså ”klorin-Klorin”. Allt som fanns var en snarlik flaska med något välfoftande jams i – Klorex (eller något snarlikt namn). Jag gav upp.
Åsså plötsligt när jag kommit hem igen, och av en händelse passerar rengöringsavdelningen, så ser jag flaskan med – just det – ”Klorin-klorin”. Yes!
Sen har den stått där och blängt på mig, utan att jag ens orkat sniffa på korken. Ighh!
Men så tänkte jag, att om jag börjar lite lugnt och skiter i att leta upp det där svarta pappret som blir så fint att bleka, så kanske jag kommer någon vart. Jag vet nämligen precis vilket papper jag letar efter. Chansen att jag har kvar en snutt från 2004 förefaller inte helt osannolik, men ändå tillräckligt, för att jag inte orkat gå upp på ”lagret” (läs kall vind) och kolla.
Nej, istället fick det bli ett grönt kvadratiskt kort som fick offra sig. Jag embossade Amore i guld, maskade av för att kunna fortsätta stämpla och embossa. Sen blekte* jag de yttere hjärtanen (säger man så) och passade samtidigt på att göra en rosa fläck på min nya gråmelerade tröja. Smakfullt värre. Jag är mest fascinerad av att den blekta fläcken blev rosa och inte vit. Skumt!
Sen klippte jag ut hjärt-raden och delade på mitten, för att montera det på ett dubbelbigat kort med öppningen på mitten (det heter säkert altarkort eller något liknande på fackspråk). Det absolut mest glädjande var att hjärtat hamnade nästan exakt precis i mitten. Jag hade ju bara höftat när jag initialt stämplade det första hjärtat på det gröna kortet. Dessutom hade jag ju i det läget ingen aning om i vad det skulle sluta.
Två små hål på vardera sida och en bit röd ståltråd igenom, som lås. På insidan tog jag det som blev över från det gröna kvadratiska och skar till så det passade insidan. Stämplade Amore igen och la en bit vellum med plippar i, över. Ett gem applicerades i öfvre kanten – så att säga som en liten accessoar. Minsann.
Jag är rätt nöjd. Faktiskt.
/Fröken P
* = tänk på att Klorin faktiskt bleker rätt friskt, och kan göra hål i både det ena och andra; alltså både kort och underläggspapper. Men låt inte det hindra dig från att prova, var bara noga med att inte skvätta på kläderna (jag är alltså inget bra exempel) och att tvätta händerna om du sölar.
Coolt! Skoj att leka sådär, jag är lite feg. Haha! Gillar dessutom ditt sätt att skriva på, inget puttinutt som är så vanligt i scrapvärlden… här är det ironi på hög nivå! 🙂
Svar: Hej Diana! Så roligt att vakna och få en sådan här fin kommentar till frukost. Du skall inte ”fega”, man kan göra massa fina saker av misstag eller då det går fel. Det är bara att låtsas som att det var precis det man hade tänkt. Hoppas både mitt stämplande och skrivande kan locka dig tillbaka för inspiration!
Fin dag – önskar jag dig!
Fröken P
Så snyggt!
Jag gillar när man improviserar sig igenom det man gör… Och dessutom heter det ju ”nöden är uppfinningarnas moder” och det finns inget så kreativt som när man måste ”fixa” något som inte blev som man tänkt (eller bara annorlunda) men där det gäller att få till det ändå. På något sätt. Eftersom jag är en tjoff-tjoff-pysslare så hamnar jag ständigt i den situationen, och det är bara att köra mantrat ”Improvise, Adapt, Overcome”, lägga till en dos ”Good Enough” på slutet och intill döddagar hävda att det minsann var planerat att se ut just så där. 🙂 Fast oftast blir det ju rätt bra, även om det inte ser ut som jag TRODDE det skulle göra…:)
Ditt kort ser med andra ord klart och tydligt ut som om du vet vad du höll på med och vart du var på väg och hur det skulle bli. Snyggt jobbat! 🙂
Svar: Tackar ödmjukast! Men visst är det så, och det är ju det som är ”skapandet”. Jag fick en underbar bild av mig själv vid arbetsbordet, med lätt vansinnig blick – tjoandes: ”IIII-AAAA-OOOO – thaaaat’s gooood enååååff!” Tack för den du ;)!