Kategori: Vardagligt/Allmänt

Inlägget gjort

Nytt namn – Välkommen till Fröken P!

Hellö!

Som ni ser är bloggen ny. Med samma gamla inlägg från OS-bloggen.

Egentligen är det det inget speciellt som har hänt, mer än att företaget inte längre heter October Stamps AB. Allt är som vanligt, bortsett från att företaget nu heter Fröken Paraïso Produktion AB. Varumärket October Stamps finns kvar, precis som octoberstamps.se.

Eftersom jag – trots alla studier – håller på med lite olika saker, känns det bättre att ha ett mer ”generellt” namn. Istället för att starta en ny blogg för det jag gör under Art Merch, och få ännu mer prestationsångest för att jag inte hinner plita ner allt jag skulle vilja, kom jag på idén att samla allt under samma blogg.

Tanken är väl att kunna dela med mig av det jag gör, även om det inte är direkt kopplat till stämplar. Att även textiltryck på t-shirts, väskor och annat smått och gott likväl kan inspirera den som är en inbiten stämplare.

Men, jag reserverar mig fortfarande för att jag inte kommer blogga varje dag. Mina perioder till sjöss och de vardagliga studierna kommer fortfarande innebära perioder av frånvaro.

Allt är som sagt som vanligt!

Sommarhälsning,
Fröken Paraïso

Inlägget gjort

Irgas Putelius…

…skulle man kunna heta.
Nu vet jag ingen som gör det, vilket glädjer mig oerhört, eftersom jag tycker det låter ganska fult.

Det är ungefär det jag har att skriva och sannerligen har det inget alls med stämplar att göra. Och har det inte det, så skall det inte skrivas om det här.

Jag packar stämplar, pluggar och förbereder mig mental för några månader till sjöss. Jag jobbar fortfarande tankemässigt på att starta en ”privat” blogg, men har inte bestämt mig för om det skall bli en lösenordsskyddad variant för nära och kära under min frånvaro, eller en offentlig.

Nåväl, jag lever har hälsan och tänker i alla fall på er som brukar läsa här.

På återhörande, förr eller senare!
J

Inlägget gjort

Tråkig – javisst!

Som ni vet är jag ju rent generellt inte en vän av bloggeri. Men visst, det är förbenat skoj att skriva, speciellt när jag får så mycket fin respons. Men det var skoj att skriva redan innan ordet blogg var uppfunnet. För den som är intresserad så kan jag upplysningsvis tala om att ordet föddes i slutet på 1990-talet (ne.se).

Under min arla morgonfärd genom nyhetsvimmlet fastnade mina ögon på en liten blänkare i högerspalten. Det tog emot att klicka på länken men eftersom timmen var så tidig skulle någon knappast komma på mig. De som kontrollerar min dator vet ju ändå allt, och lite till.

Visst är det skönt att få sina fördomar bekräftade. Speciellt av sig själv.

Jag FÖRSTÅR inte hur det kan var så intressant. Kan någon förklara? Alltså, det räcker ju att sätta sig på spårvagnen för att mer eller mindre ofrivilligt ta del människors liv. Sen kan jag peppra med lite egen fantasi och salta med lite fördom för att få det extra smaskigt.

Nej, jag är inte dum. Det är klart att det fyller en funktion, precis som allt annat som handlar om andras olycka eller utsatthet. Kanske finns det någon i samma sits som får kraft av att hon/han inte är ensam i sin ”misär”. En annan njuter säkert av snasket och gottar sig i bloggarens snurriga liv.

Och vem är jag att döma? Gissningsvis skulle den bloggens regelbundna läsare kategorisera min (om jag nu skrivit en rent privat) som förbannat tråkig, grå och tantig. En blogg full av ointressanta reflexioner kring kultur, språk, litteratur och gammal skitmusik från förra seklet. Och dessutom mår jag bra och får det knapra studielånet att räcka till utan att behöva låna (hittills i alla fall). Jag är förvisso ”singel”, men jag är inte på jakt. Jag är ofta ute och tar en öl, jämfört med mina tre år i alkoholcelibat, men jag blir sällan full/berusad. Inga smarrigheter alls med andra ord och ”vem fan läser sån tråkig skit?”

För den som är nyfiken på vad jag skriver om för blogg så kommer länken här: http://www.aftonbladet.se/wendela/article3094313.ab

Jag gillar speciellt ”Läs mer i Miss Anonyms rafflande singelblogg”. HA! Jag hade, mitt ”tråkiga” liv till trots, kunnat skriva tusen gånger så rafflande utan att ljuga en sekund, så det så! Men nu gör jag ju inte det. Tråkig? Möjligen, men DET bjuder jag på.

I stället för att ligga här i min säng och blogga borde jag kanske försöka få till det där jularket som jag länge tänkt skicka in. Jag gör ett försök. Sen måste jag verkligen plugga också eftersom allt flyttande och målande tagit all kraft och energi. Men nu är det äntligen slut. Tack och lov!

Inlägget gjort

Hets mot folkgrupp

(”Publicerat” på min Myspace-sida 080303)

Jag har en plan…

Om jag skulle få för mig att sätta upp en hemsida där jag säger nedsättande saker om exempelvis negrer, vad skulle jag bli anklagad för då? Ja, alltså mer än att jag måste vara rätt rubbad förstås.

Jag har under årens lopp fattat att jag kan vara lite ”svårplacerad”. Inte så att jag inte får/kan vara i samma rum som de andra när det är fest utan mer var jag kommer ifrån, ”från början”.

Min mor är halvfinska. Hennes far, alltså min morfar, var från Österrike. Han slet sönder sina soldatskor under Mr H’s höjda högerarm och tyckte väl att han var värd lite förströelse emedan fötterna återhämtade sig. Nej, jag skall inte överdriva historien. Jag vet inte om hans skor gick sönder på riktigt, men det andra är sant och i mars 1945 föddes min mor. Detta innebär att jag är 25% knivbärande suput och 25 % nazistsympatisör. Min mor har aldrig träffat sin far, så klart. Det hade ju liksom vart lite för bra om han stannat och tagit sitt ansvar alternativt kommit tillbaka och förenats med min mormor. Sånt fjanteri är förbehållet våra manusförfattare.

Min far är neger. Riktigt, riktigt svart var han.

Min farfars-farfar såldes som slav till Brasilien. Där blev han på något sätt god vän med sin husbonde och blev fri. Om det var för att hedra sin forne ägare eller om det fanns någon annan baktanke vet jag inte, men han tog i alla fall hans efternamn och flyttade tillbaka till Afrika. Där gjorde han sig en förmögenhet. På att sälja slavar. Han blev tydligen äckligt rik. Men sen kom det folk som tyckte att det inte var någon bra idé att sälja negrer. Fan, snacka om att bli snuvad på arvet…

Man kan säga att jag är en liten mix, hel enkelt. Min mamma kallade mig alltid för ”min lilla pepparkaka” och min vita halvbror för ”vetebullen”. Morsan är go’, det finns inget roligare än att reta henne när hon säger galna saker eller böjer ord fel. Ja ni vet ju antagligen hur tokigt de där finnarna kan prata. Hennes humor är dock inte lika utvecklad som min är så ibland måste jag förklara varför hon är rolig.

Ibland kan det bli riktigt roligt. Som den gången då hon berättade något om mig, uppenbart väldigt stolt: ”– Ja, hon är såååå duktigt, mitt lilla brunöga”. Jävlars vad jag skrattade. Morsan, hon fattade ingenting.

Så. Vad jag egentligen undrade idag när jag började skriva var om jag kan åka dit för hets mot folkgrupp om jag säger otrevliga saker om renodlade negrer, finneballar eller knäbrallejoddlare. Eller blir det bara på med tvångströjan?

Jag skulle gärna vilja veta för hade ju tänkt mig fortsätta plugga och jag inser att det kan bli lite knapert med bara lån. Jag hade en klasspolare en gång som fått tre år för någon liten skitsak han gjort. Han satt på öppen anstalt och skulle inom kort begåvas med en fotboja så han kunde röra sig än mer fritt. Han tyckte det var så fruktansvärt förnämligt att få utbildning och allt bekostat av staten emedan han avtjänade sitt ”straff”. Fan, jag är så glad att jag är född i Sverige där man får sådana möjligheter. Tänkte liksom att det lät som ett bra alternativ till studielånen? Eller?

Skepp o’ cykel!
Joanna P
aka ”så-långt-ifrån-inavel-det-går-att-komma”

Inlägget gjort

PackaParaïsoskappsäck!

Nej, jag har inte glömt bort er! Ni, mina alldeles egna bloggläsare.

Jag bara packarochmålarochpackarochmålar… snart kräks jag – yeeääählp!

Emedan jag går här och styr skutan och i alla fall försöker organisera förnödenheterna i koffertar av papp, funderar jag på ett lämpligt tema för en tävling. Sen måste jag ju försöka sammanställa de nya motiv jag har på lager, om det skall bli något vill säga.

Nu på tisdag kl 08,30 skall alla glada, käcka, nyblivande och således enligt all information jag fått, även förväntansfulla studenter, samlas på Götaplatsen för att sedan fraktas till HK. Därefter skall vi som skall läsa sjöbefäl förnedras genom att få åka buss ut till Lindholmen. Buss? En helikopter ut till en båt som sedan för oss in mot Lindholmen känns mer lämpat för en blivande sjökapten.
Därpå följer lunch och information. Lunchen bjuder de på, men det är väl det enda som Chalmers kommer ”bjuda” på de närmste 4 åren. Termos började jag använda redan förra terminen ty en kopp kostar 10 lånade CSN-pengar. Okej, man kunde köpa fulkaffe för fem spänn, men då fick man å andra sidan sjukskriva sig framåt lunch. Bättre hade vart om det var som förr, att man inte fick äta och dricka annat än i bamba på lunchen. Hade blivit billigare, liksom.

Nej, nu ljög jag faktiskt. På eftermiddagen blir det get-together-grillning vid kajkanten. Gud vad roligt det skall bli – Njet!

De som känner mig någorlunda vet att jag hatar allt vad spektakel heter. Jag gillar inte ”Götaplatsuppsamlingar, Cortégen eller Nollningar med allt vad det innebär. Glada människor är det värsta jag vet. HA!

Fast egentligen gillar jag glada människor, jag hyser bara nån form av aversion till sammankomser där man skall prata med så mycket folk som möjligt på en gång och LÄRA KÄNNA VARANDRA! Men för tusan, vi kommer ju plugga i hop i FYRA år. Jag kan väl för guds skull få glädjen att inbilla mig i alla fall i några månader, och tvärt om oxå för all del, att hon eller han verkar trevlig och intressant. Nej, här skall man klä av sig redan på kajkanten. Och klä av sig på en kajkant gör man bara om man tänker bada, och det har jag inte gjort ute sedan 1996. Annat än i överlevnadsdräkt alltså.

Förra året träffades vi ute på Rosenhill, sjömancentret ute på Hisingen. Vi fick uppmaningen att sätta oss i grupper om 5–7 personer och berätta lite om oss själva. Vem tror ni fick börja? Jojomensan! Redan när jag kom till ungarna fick jag plocka fram legget och visa att jag faktiskt var närmare 50 än 20 och sen berättade jag om min släkt i Afrika, att farfar hade närmare 100 syskon och om hur farfarsfarfar såldes som slav till Brasilien, blev fri, tog sin husbondes namn (Paraïso asså) och åkte till baka till Afrikat och blev rik… på att sälja slavar. Därefter följde en lång historia om vad jag arbetat med och lite annat. När jag var klar var alla tysta och killen som satt på tur suckade uppgivet och sa: ”Jag är född i Göteborg, av svenska föräldrar. Åsså har jag jobbar på Volvo”. ”Förlåt”, sa jag.

Ja, och vad tusan har det här inlägget med stämplar att göra. Jo, finns det däremot någonting jag gillar väldigt mycket så är det öl. Så medans de andra springer omkring och fjantar sig och sprättar upp sig verbalt tänker jag dricka så mycket öl jag bara kan. Så skulle det under de närmaste 2–3 veckorna komma konstiga inlägg eller kommentarer, alternativt inte levereras några ordrar, eller allra värst, dyka upp modifierade Nina-stämplar, så vet ni vad det beror på.

SKÅL!