PackaParaïsoskappsäck!

Nej, jag har inte glömt bort er! Ni, mina alldeles egna bloggläsare.

Jag bara packarochmålarochpackarochmålar… snart kräks jag – yeeääählp!

Emedan jag går här och styr skutan och i alla fall försöker organisera förnödenheterna i koffertar av papp, funderar jag på ett lämpligt tema för en tävling. Sen måste jag ju försöka sammanställa de nya motiv jag har på lager, om det skall bli något vill säga.

Nu på tisdag kl 08,30 skall alla glada, käcka, nyblivande och således enligt all information jag fått, även förväntansfulla studenter, samlas på Götaplatsen för att sedan fraktas till HK. Därefter skall vi som skall läsa sjöbefäl förnedras genom att få åka buss ut till Lindholmen. Buss? En helikopter ut till en båt som sedan för oss in mot Lindholmen känns mer lämpat för en blivande sjökapten.
Därpå följer lunch och information. Lunchen bjuder de på, men det är väl det enda som Chalmers kommer ”bjuda” på de närmste 4 åren. Termos började jag använda redan förra terminen ty en kopp kostar 10 lånade CSN-pengar. Okej, man kunde köpa fulkaffe för fem spänn, men då fick man å andra sidan sjukskriva sig framåt lunch. Bättre hade vart om det var som förr, att man inte fick äta och dricka annat än i bamba på lunchen. Hade blivit billigare, liksom.

Nej, nu ljög jag faktiskt. På eftermiddagen blir det get-together-grillning vid kajkanten. Gud vad roligt det skall bli – Njet!

De som känner mig någorlunda vet att jag hatar allt vad spektakel heter. Jag gillar inte ”Götaplatsuppsamlingar, Cortégen eller Nollningar med allt vad det innebär. Glada människor är det värsta jag vet. HA!

Fast egentligen gillar jag glada människor, jag hyser bara nån form av aversion till sammankomser där man skall prata med så mycket folk som möjligt på en gång och LÄRA KÄNNA VARANDRA! Men för tusan, vi kommer ju plugga i hop i FYRA år. Jag kan väl för guds skull få glädjen att inbilla mig i alla fall i några månader, och tvärt om oxå för all del, att hon eller han verkar trevlig och intressant. Nej, här skall man klä av sig redan på kajkanten. Och klä av sig på en kajkant gör man bara om man tänker bada, och det har jag inte gjort ute sedan 1996. Annat än i överlevnadsdräkt alltså.

Förra året träffades vi ute på Rosenhill, sjömancentret ute på Hisingen. Vi fick uppmaningen att sätta oss i grupper om 5–7 personer och berätta lite om oss själva. Vem tror ni fick börja? Jojomensan! Redan när jag kom till ungarna fick jag plocka fram legget och visa att jag faktiskt var närmare 50 än 20 och sen berättade jag om min släkt i Afrika, att farfar hade närmare 100 syskon och om hur farfarsfarfar såldes som slav till Brasilien, blev fri, tog sin husbondes namn (Paraïso asså) och åkte till baka till Afrikat och blev rik… på att sälja slavar. Därefter följde en lång historia om vad jag arbetat med och lite annat. När jag var klar var alla tysta och killen som satt på tur suckade uppgivet och sa: ”Jag är född i Göteborg, av svenska föräldrar. Åsså har jag jobbar på Volvo”. ”Förlåt”, sa jag.

Ja, och vad tusan har det här inlägget med stämplar att göra. Jo, finns det däremot någonting jag gillar väldigt mycket så är det öl. Så medans de andra springer omkring och fjantar sig och sprättar upp sig verbalt tänker jag dricka så mycket öl jag bara kan. Så skulle det under de närmaste 2–3 veckorna komma konstiga inlägg eller kommentarer, alternativt inte levereras några ordrar, eller allra värst, dyka upp modifierade Nina-stämplar, så vet ni vad det beror på.

SKÅL!