Tråkig – javisst!

Som ni vet är jag ju rent generellt inte en vän av bloggeri. Men visst, det är förbenat skoj att skriva, speciellt när jag får så mycket fin respons. Men det var skoj att skriva redan innan ordet blogg var uppfunnet. För den som är intresserad så kan jag upplysningsvis tala om att ordet föddes i slutet på 1990-talet (ne.se).

Under min arla morgonfärd genom nyhetsvimmlet fastnade mina ögon på en liten blänkare i högerspalten. Det tog emot att klicka på länken men eftersom timmen var så tidig skulle någon knappast komma på mig. De som kontrollerar min dator vet ju ändå allt, och lite till.

Visst är det skönt att få sina fördomar bekräftade. Speciellt av sig själv.

Jag FÖRSTÅR inte hur det kan var så intressant. Kan någon förklara? Alltså, det räcker ju att sätta sig på spårvagnen för att mer eller mindre ofrivilligt ta del människors liv. Sen kan jag peppra med lite egen fantasi och salta med lite fördom för att få det extra smaskigt.

Nej, jag är inte dum. Det är klart att det fyller en funktion, precis som allt annat som handlar om andras olycka eller utsatthet. Kanske finns det någon i samma sits som får kraft av att hon/han inte är ensam i sin ”misär”. En annan njuter säkert av snasket och gottar sig i bloggarens snurriga liv.

Och vem är jag att döma? Gissningsvis skulle den bloggens regelbundna läsare kategorisera min (om jag nu skrivit en rent privat) som förbannat tråkig, grå och tantig. En blogg full av ointressanta reflexioner kring kultur, språk, litteratur och gammal skitmusik från förra seklet. Och dessutom mår jag bra och får det knapra studielånet att räcka till utan att behöva låna (hittills i alla fall). Jag är förvisso ”singel”, men jag är inte på jakt. Jag är ofta ute och tar en öl, jämfört med mina tre år i alkoholcelibat, men jag blir sällan full/berusad. Inga smarrigheter alls med andra ord och ”vem fan läser sån tråkig skit?”

För den som är nyfiken på vad jag skriver om för blogg så kommer länken här: http://www.aftonbladet.se/wendela/article3094313.ab

Jag gillar speciellt ”Läs mer i Miss Anonyms rafflande singelblogg”. HA! Jag hade, mitt ”tråkiga” liv till trots, kunnat skriva tusen gånger så rafflande utan att ljuga en sekund, så det så! Men nu gör jag ju inte det. Tråkig? Möjligen, men DET bjuder jag på.

I stället för att ligga här i min säng och blogga borde jag kanske försöka få till det där jularket som jag länge tänkt skicka in. Jag gör ett försök. Sen måste jag verkligen plugga också eftersom allt flyttande och målande tagit all kraft och energi. Men nu är det äntligen slut. Tack och lov!