Författare: Fröken Paraïso

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Bloggbesökare?

För att spinna vidare på föregående inlägg angående besökare så undrar jag ju självklart hur många som kikar in här. Statistiken för OS havererade i samband med att jag av administrationstekniska skäl blev av med min .com-adress, men den skall snart vara i drift igen. Statistiken alltså.

Det är ju alltså dr Ninas fel att du tvingas läsa det här och hon säger att jag måste ordna en tävling. Upplysningsvis kommer jag alltid skylla allt som har med den här bloggen att göra på henne. Oavsett om det blir bra eller dåligt. Uppenbarligen lockade det ingen endaste att skicka in ett kort med enkom en titel som pris. Jo! Nina ville skicka in ett bidrag men kunde inte eftersom hon precis hade landat i Kil, Sverige. Å andra sidan kan hon tyckas lite väl involverad, men det hade ju liksom bekräftat delar av min uppfattning om den här branchen. Men nog om det. Jag behöver saker att skriva om frampå också. Och Nina påpekade själv att hon kanske inte skulle ;)…

I alla fall så tänkte jag ordna en tävling. Men det förefaller ju ganska onödigt om det inte är så många som besöker den här sidan och kan få vetskap om den. Förvisso bra för de få som gör det, men kanske inte riktigt som det var tänkt. Självklart kan jag ju skriva om det på OS.se, men det vill jag inte.

Så därför vill jag veta om det finns någon här, mer än de fantastiska människor som redan har kommenterat mina inlägg.

Nu skall jag fortsätta packa. Vansinnigt roligt hörreru!

Ps, jag gör allt (nästan) som står i min makt för att få enhetligt typsnitt och fontstorlek på inläggen… får se om jag lyckas under dagen.

Våga älska regn!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

080808

Jag är realist och jag inser att en blogg inte får tusentals besökare över en natt. Kanske borde jag kalla mig ”Brunnella” istället och skriva smaskigheter som göra sidan välbesökt och åtråvärd för annonsörer. Kanske kan jag till och med bli rik då.

Eller förresten, jag är redan rik. Inte i materiell bemärkelse eller i form av likvida medel, utan som människa. Om inte annat så märks det när jag nöjt packar mina relativt få tillhörigheter och återigen tar möjligheten att slänga skit jag inser att jag inte behöver. Ju färre saker jag äger desto rikare/nöjdare känner jag mig. Fast ibland blir det lite dumt….

När jag lade ner butiken för några år sedan höll jag på att bli galen över allt jag samlat på mig i egenskap av företagare/stämplare. Jag skänkte en hel del till Lekterapin på Östra sjukhuset och till goda vänner. Kanske gick jag till överdrift, eller så har jag bara supit bort några kartonger, men jag saknar en hel del saker som jag inte för mitt liv kan förstå varför jag skulle göra mig av med. Alla mina Chalks (torrpasteller) och öljettverktyg är puts väck. Och då hade jag verkligen bra verktyg och en massa egna öljetter… suck!

I fredags flyttades OS till sydligare breddgrader och så här i efterhand inser jag att min egen ”invigningen” av lokaliteter pågick i samma stund som det där andra OS’et invigdes. De nya lagret/kontoret finns numer i en liten och underbar fd lägenhet på Aftonstjärnan. Själv kommer jag dock inte att lämna Stenungsund förrän om en vecka. Detta innebär naturligtvis att logistiken kommer att kompliceras under kommande vecka, men jag skall göra mitt bästa för att få iväg beställningar som kommer in. Jag lovar, detta är ingen omskrivning för att jag tvingas vara hemma på grund av magsjuka barn.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Kortkurs & Lundfärd

Jag började ha kurser redan innan OS föddes. Det började hemma i källaren i det lilla näpna samhället Svenshögen. Då var visionen att deltagarna minsann skulle få frossa i stämplar och papper samt göra mängder med kort, allt för att de skulle bli nöjda och känna att de fått ut så mycket som möjligt. Med tiden märkte jag att det inte var hållbart. För det första var det ohållbart ekonomiskt eftersom materialkostnaden blev för hög. För det andra så tyckte jag att mina elever med tiden blev mer fokuserade på kvantitet istället för kvalitet. Det var inte så noga hur korten såg ut, bara de fick med sig så många som möjligt hem. Tråkigt, tyckte jag. Samtidigt såg jag att en del inte fick med alla de moment jag ville skulle ingå i kursen, exempelvis embossing. Antingen lyckades de inte eller så vågade de inte. Hur som helst så såg jag det som ett nederlag att inte ha lyckats lära och nå ut med det jag tänkt. Dessutom fick jag faktiskt vid ett tillfälle höra att en deltagare hade varit missnöjd då hon ”minsann inte hade fått prova embossing”, fast jag både visat och haft allt framme under hela kursen.

Så jag tänkte om. Jag visste redan innan den första reviderade kursen att jag skulle få kritik för upplägget. Men i detta fallet står jag för mina idéer och eftersom jag kan förklara varför så tänkte jag att det nog ger sig.
I stället för att som tidigare visa alla moment på en gång och därefter låta deltagarna skapa fritt, delade jag nu upp dem och tog det stegvis. Innan kursen hade jag gjort i ordning ett paket till var och en med allt det som behövdes för varje moment. Sedan visade jag första momentet varpå de i princip fick härma mitt, med av mig utavalda stämplar/färger. Därefter gick jag vidare med nästa moment. Med detta upplägg visste jag att alla hade testat alla de olika momenten och även provat på att embossa. Eftersom alla gjorde samma sak vid samma tillfälle hade jag lättare att överblicka att det gick rätt och bra.

Den tiden som blev över, vilket brukade vara ungefär en timme, fick de ägna sig åt fri stämpling. På detta sätt lyckades jag höja ”nöjd-med-kursen”-nivån avsevärt, just för att de själva tyckte de gjorde så fina kort. Det tyckte jag också. Många gick ju på den tiden nybörjarkursen mer än en gång då de kom dit med nya kompisar/gäng i kombination med att utbudet var något mer begränsat än idag.

En av de inledningsvis negativa kommentarerna, speciellt från de som varit på kurs och fått frossa hejvilt, var att de inte fick välja färger och papper som de ville. När jag så pedagogiskt jag kunde talade om att det oftast går åt 20 minuter till att bara välja papper och stämplar till ett kort –och att den tiden istället kunde läggas på att göra fina kort på slutet – fick jag ofta rungande och medhållande skratt som bekräftelse på att jag faktiskt hade tänkt helt rätt.

Apropå något helt annat så läste jag, som nybliven bloggare, att just detta bloggande är ohälsosamt för kvinnor. Vi känner oss tvingade att uppdatera och leverera även under semestern (och på arbetet också kanske). Eftersom jag inte tänker bli en av dessa säger jag härmed tack och hej för att om 35 minuter slänga mig iväg till Lund där Dan – han som pryder ”Sveriges Snyggaste Tröjor” – giggar i trio med Johansson och Demian. Jag ombesörjer försäljning av ni-vet-vilka, plattor samt dricker lite öl och är allmänt glad och trevlig. Men innan bussen går, som tar mig till den blå limousinen, måste jag i följande ordning; dricka upp mitt kaffe (som nästan håller på att välta), duscha, packa och klä på mig.

***50 minuter senare***
Så, vilken tur att jag begåvat mig själv med ett 3g-kort så jag kan tågsurfa. Eftersom jag prioriterade kaffet och duschen så hann jag således inte skriva klart. Packningen består i princip av 2 DV-tröjor och ett par jeans. Smink kan jag inte manövrera och snus går att köpa på de flesta ställen. Med andra ord gick packningen ganska snabbt men varm dusch och ljummet kaffe kan dra ut på tiden.

Jo, eftersom jag då skall till Lund så tänkte jag så här: Vet du med dig att du skall till Lund, eller kanske till och med på musikspektaklet? Skriv då ner namn och adress på en papperslapp tillsammans med namnet på en stämpel du önskar dig (ja, ur OS-sortimentet). Har du turen/oturen att träffa mig så ger du mig lappen, så kanske jag skickar dig just den stämpeln. Jag kan dessvärre inte hinta vilket hotell jag bor på, eftersom jag inte vet. Men som bonus så går det bra att lämna lappen till den lilla mannen med hatt också, om du ser honom.

Ops, nu är jag i Göteborg! Vi ses i Lund, kanske…

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Att ge och ta kritik

Från början var detta tänkt som en kommentar till en kommentar till mitt inlägg om fula kort. Men det blev ett inlägg istället.

Varför är vi så rädda för att säga till om något är mindre bra/lyckat, eller som nämnt, ser rent ut sagt för jävligt ut? För det första så skulle jag inte vilja att någon sa till mig att jag gjort ett hyfsat jobb, eller att det ser någorlunda okej ut om det inte gör det. Vad har jag för nytta utav det? På vilket sett tar det mig framåt? Är det kanske med rädsla för att personen i fråga skall ta det som ett personligt ”påhopp”? Att avsaknaden av kunskap i hur man sätter ihop ett harmoniserande kort skulle innebära att personen är värdelös – på allt. Så vet ju både du och jag att det inte är på riktigt, även om det ibland känns så. Eller är det helt enkelt min egen rädsla för att riskera att bli klassad som en besserwisser som hindrar mig? Det handlar ju inte om att göra någon till åtlöje eller att hänga ut någon. Då snackar vi ju mobbning. Inte heller är det ju så att alla situationer där man blir presenterad något mindre bra ger upphov till känslan av att vilja skratta ihjäl sig.

De flesta av de jag känner och möter här i livet har tillräckligt med självkännedom för att inte hamna i den situationen där resultat blir som det beskrivs i mitt tidigare inlägg. Därför funkar det oftast alldeles ypperligt att påtala och se det som är bra först och därefter, på ett pedagogiskt sätt, avrunda med lite konstruktiv kritik.

Personligen ser jag det som en stor tillgång att ha människor i min närhet som verkligen säger vad de tycker om det jag presterar. Det ökar värdet på de positiva omdömen jag får, eftersom jag verkligen vet att de menar det. Någon som, oavsett om det är en objektiv eller subjektiv bedömning, säger ”underbart” och ”fantastiskt” om precis allt jag gör tappar i trovärdighet, i alla fall i mina ögon. För att kunna värdera en subjektiv bedömning krävs det förvisso en viss kunskap om bedömarens referensramar.

Jag har haft förmånen att få undervisa inom lite olika områden i mitt liv. Någon slags ordning får det ju vara och således kommer nu en historia ur mitt liv som berör – hör och häpna – stämpelkurser!

Eller… nej. Inte idag. Kanske i morgon. Nu tänker jag nämligen börja kalkylera på hur jag skall möblera i min nya lokal.

Under tiden kan ju du roa dig med att maila över ett kort till mig. Om jag väljer ut just ditt kort får du för tillfället inget annat än äran i att publiceras med namn och titeln ”Först på OS-bloggen”, eller något åt det hållet. Och JA!, självklart skall du ha använt stämplar från OS. Jag utser mig själv till enväldig jury.

Deadline: Fredag den 1 augusti
Skicka ditt bidrag till blogg(snoppel-A)octoberstamps.se

Ps, för att undvika missförstånd. När jag pratar ”OS” menar jag alltså October Stamps. Jag vill ju inte bli anmäld för att försöka ”vilseleda” någon genom löftet att publicera ett handstämplat kort på den officiella sidan för Olympiska Spelen. Herre min katt, det kunde kanske ha slutat i snar förlisning….

Fast jag kan faktiskt se det framför mig… En stooor bakgrundsstämpel som visar ett publikhav, stämplat med en gammal hederlig Kaleidacolor-dyna där färgerna är ni-vet-vilka. Uppe på detta har jag monterat de fem ringarna (en och samma stämpel och rätt så stor den med). Den är embossad med guld, silver och brons (koppar) och i sista ringen står årtalet lite snyggt. Ett alternativ är att i varje ring, säg att de är ca 3 cm i diameter, stämpla något som representerar eller symboliserar årets spel. Förslagsvis en OS-gren, en pokal, det kinesiska tecknet för mänskliga rättigheter, årtalet samt slutligen en friterad räka.
Sug på den du!

Fridens!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Morgonstund och fula kort

Åh, vilken underbar morgon. Här halvsitter jag i morgonrock på sängen, kaffet i ena handen emedan den andra armens hand bläddrar i en sprillans färsk morgontidning. Hunden ligger på balkongen, radion spelar i bakgrunden och min man sedan 19 år står redo med barnen för en dag på stranden. Jag skall få en dag för mig själv, HURRA!

–NOT!

Alltså inte ”NOT” för att jag inte skall få en dag för mig själv, utan åt hela bilden. Ibland är det skönt att fabulera ihop sådana där scenarion. Speciellt när jag inser hur mycket gott det gör i min själ när jag skrockandes konstaterar att jag faktiskt har det ungefär så där idylliskt, fast utan morgonrock, radio, man och hund. Jag sitter i sängen, naken. Kaffekoppen står välbalanserad mot täcket/benet (jag bara väntar på den dagen den välter) och naturligtvis läser jag nyheterna, men på min svarta MacBook.

Fabulera är jag bra på, däremot är jag fantastiskt dålig på att ljuga. Tyvärr, tänker jag ibland. Tänk dig istället detta scenario:
Någon har precis snickrat ihop sitt första kort och kommer glad i hågen fram till dig för att visa sin skapelse. Detta visar sig vara bland det fulaste du sett. Du funderar på om du har kroppskontroll nog att hålla dig för skratt samtidigt som du undrar hur hårt du kan bita dig i läppen utan att blodet börjar spruta. Du vill ju verkligen inte göra personen ledsen.

Jag har varit med om det ett par gånger vilket i realiteten innebär ytterst få gånger procentuellt sett, med tanke på alla kort som skapats under mina år som kursledare. När jag lade ner den fysiska butiken för gott och slängde flera års produktioner med kort, undrade jag stilla om jag förträngt att jag under någon period gått på tunga droger. En del var rent ut sagt gräsliga. I scenariot ovan handlar det inte om att du inte gillar stilen, pappret, färgen eller stämplarna. Nej, det handlar om tummen mitt i handen och total avsaknad av talang.

Hur beter man sig då när denna situation uppstår. Min gode vän Johan på Stämpelfabriken i Malmö är en ärlighetens man. Han berättade om en dam som på en kurs dök upp vid hans sida med ett av de första kort hon stämplat. Han talade om för henne att det var just bland det gräsligaste han sett. Han förklarade också att han sa det för att han ville att hon skulle gå hem med fina kort, inte sådana som får mottagaren att tvivla på om de är vänner eller fiender.

Själv har jag upptäckt ett uttryck som alltid funkar att säga om jag för en sekund tappar fattningen, nämligen ”Nämen, se där!”. Detta uttryck lämpar sig till de flesta varianter av tonfall och uttalandet av ordet gör det lätt att le. Alla är vi mer eller mindre pedagogiskt lagda – och Johan är Johan. Men jag tror, och har dessutom märkt, att uppriktighet vinner i längden – även när det gäller korttillverkning. En självklarhet är naturligtvis att kunna komma med några bra, konkreta och enkla tips, så att personen kan komma vidare.

Jag har alltid haft som motto att mina kursdeltagare skall gå hem med representabla kort. Det skulle vara dålig PR om någon rekommenderar en kurs och visar kort som aldrig borde ha passerat ytterdörren till kurslokalen.

Detta får mig utsökt att fundera på att ha en tävling där temat är ”Mitt fulaste kort”. Skulle du bli glad eller ledsen om du vann?

Puss i ljumsken, som Johan alltid sa.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Utförsäljning, REA och annat ointressant!

Köp, köp – kom och kööööp!

Nej, jag vill inte sitta och lägga upp en massa reavaror och behöva fundera över varför vissa motiv inte säljer, eller tvingas sälja ut för att få plats med nyheter (även om jag nu redan har gjort det).

Jag vill skapa och ha skoj! Vara kreativ, helt enkelt.

Därför tänkte jag istället visa vad jag gjort åt min gode vän Dan Viktor.
Han håller på och truddelutta musik till vardags och på turnén tänkte vi att han skulle sälja snajsiga tröjor. Sagt och gjort, och som vanligt med allt för lite överskott på tid, blev det en serie på 100 tröjor. Handstämplade och numrerade.

Som ni ser är jag ingen välrenommerad fotomodell, jag är alldeles för kort för det. Även om det nu inte syns på bilden. Och håret ser ut som… ja, som det brukar!

Jag tycker ändå att jag förmedlar ett ganska så nöjt intryck. Sanning att säga så är jag rätt nöjd, själv. Och Dan också, säger han i all fall. Jag gick i stort sett runt i en vecka i denna tröja, både på Visfestivalen i Västervik och därefter på Åstol. Men på Åstols Rökeri, där Dan spelade flera dagar i rad, röker de fiskar och räkor – fantasiskt goda sådana – så efter det fick det bli tvätt. Men nu är den ren och skön igen.

För att få det att fungera fick jag använda två stämplar till huvudmotivet. En med den vänstra delen av motivet och guran, och en med textsnutten till ”Mitt hjärtas monster”. En synnerligen bra låt och tillika namnet på hans näst senaste platta.

Jag kan säga att det tog en stund innan jag kom fram till hur jag skulle lösa det hela. Från början var bakgrunden till höger också svart, och texten ”vit”. Men det blev bara kludd och svårstämplat. Erkänner att jag fått måla i en del för hand. Men med en skvimp litauisk örtsprit botas den nackvärk som Ipren inte kan ta hand om. Sen har jag stämplat namnloggan och numrerat.

Färgerna är A och O, har testat en del mindre bra färger både nu och tidigare. Men jag har en liten bra leverantör som jag kanske delar med mig av senare. Om jag får lust….

Nu i veckan kom ET med den briljanta idén att ha kurser i att stämpla på tröjor. Det är i och för sig inget nytt, det hade jag redan på den gamla goda tiden då jag hade butiken i Stenungsund. Men jag har liksom förträngt den biten av verksamheten. Jag kommer ju att flytta till Göteborg strax och kanske-kanske att det går att lösa med en lokal för tillfällig kursverksamhet.

Skepp o’Boy

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Gillar ju inte bloggare…

Grejen är, att jag inte riktigt förstår mig på det här med att blogga. Att ha en personlig blogg skulle knappast intressera någon. Mest för att jag troligen skulle utelämna alla smarriga händelser, vilka troligen är just det där en besökare vill läsa.

Jag anser också att en blogg som drivs av en företagare inte skall innehålla en massa personligt stuff. Jag skiter fullkomligen i om man inte kan behandla ordrar för att man är hemma med ett magsjukt barn eller har PMS. Gillar man kräks, blöjbyten eller griniga fruntimmer finns det andra sidor på nätet man kan besöka. Jag känner nämligen doften av kräk, bara genom att se ordet. Skulle jag (av någon för mig otänkbar anledning) vilja berika mitt sinne med den lukten i verkliga livet, är det bara att spatsera ner till skogsdungen vid Stenungsbaden vilken fredagskväll som helst

Sen hyser jag en faslig aversion mot folk som ”fnissar” i text. Inte så att jag alternativt uppmuntrar någon att länka till en ljudfil med ett fniss, men det hade varit betydligt behagligare. Och nej, jag har ingen vettig lösning på sätt att ge uttryck åt detta lilla ljud, mer än att helt enkelt strunta i det. Eller ja, egentligen gillar jag nästan inga sådana där förkortningar alls. LoL får mig att tänka på orden kvinna, stor, burlesk och hänsynslös. Irgh! Inlägg med ”fniss” och LoL kommer sålunda att censureras/raderas, helt utan betänkligheter.

Skepp o’cykel!