färg, form och uttryck – samt en massa andra idéer & konst-igheter…
Nu kör vi helt enkelt lite rea!
Alla julstämplar med 50% rabatt. Priset i e-butiken är inte justerat utan det som visas är det ordinarie priset.
Tänk på att minimiordern är 100:-, baserat på det rabatterade priset, vilket innebär att du måste lägga julstämplar (om du bara handlar det) för minst 200:- i kundkorgen.
Med största sannolikhet kommer många av stämplarna inte att produceras igen så har du en favorit som saknas i din samling – passa på!
Skön fredag till dig!
Jag har varit företagare i ungefär 12 år, alltså redan några år innan OS föddes. Ingen som växt upp i detta landet har väl missat att det finns något som heter sponsring? De flesta har väl sett en fotbollsplan, antingen för att de själva sprunget på den eller att någon man gärna vilar ögon på gjort det. Det finns väl ingen matchtröja det inte stått Konsum eller ICA på. Typiskt fall av sponsring. Minns själv när jag spelade i GAIS och vi, av någon anledning under ett träningsläger, kom i kontakt med Mölnlyckes pojklag. I detta lag spelade en viss programledares son. Dessvärre var väl inte denne unge man min bit av räls, men han hade en polare som var lite söt. Hmm.. vad menade jag med ”dessvärre” egentligen. Dock, hade nog passat bättre där.Nåväl. Spela boll hade vi ju redan sett dem göra så vi åkte kallt ut till en adress i Mölnlycke för att speja lite. Det regnade, det var kallt och ingenting intressant såg vi. I den konditionen är ett radhusområde i Mölnlycke inte särdeles upphetsande. Vi åkte hem igen. Sen dess vette tusan om jag varit där. Åter till ämnet.
Krasst sett får jag väl säga att det är i scrapbook- och stämpelbranchen detta med sponsring legat närmast till hands. Att sucka högt åt alltså. Nej, jag är inte emot sponsring, inte alls. Det är väl ett ypperligt sätt att finansiera evenemang på. Under årens lopp har jag fått många förfrågningar om att vara sponsor men det mesta har jag kallt ratat. Dumt kan tyckas, eftersom det ju med all sannolikhet ger en viss reklam reklam. Dessvärre är jag i egenskap av företagare extremt petig med vissa saker. Jämförelsevis kan jag säga att administrationen kring de sponsorförfrågningar jag stött på är ungefär lika upphetsande som ovan nämnda spejarresa.
Att avslutningsvis skriva ”som tack för att du bidrar med X, Y och Z kommer vi att visa din logga här och där.” Eller när det inte står något alls utan endast ”Hej, vill du sponsra vår tävling?” och så adressen till en undermålig informationssida där det står att reklam kommer att göras på evenemanget som väntas få 40 besökare. Eller ännu bättre ändå, ”vi kommer att nämna ditt företagsnamn så ofta vi kan”. HA!
Jag tycker helt enkelt att många ”arrangörer” inte verkar ha förstått vad sponsring är. Att det är ett ekonomiskt stöd i form av en affärsmässig överenskommelse, där jag som sponsor i utbyte får exempelvis reklam. Rätta mig mer än gärna om jag har fel, men det känns som väldigt få är varse de regler som gäller vid sponsring.
För det första så vill och bör jag ha något som verifierar den varulagersförändring som sker då jag skickar iväg mitt ”bidrag”, men aldrig att jag hört talas om något sponsoravtal (innan det jag fick i inboxen för några veckor sedan). För det andra så måste det ske en motprestation i någon form, annars är det inte sponsring utan gåva och då gäller andra avdragsregler. Och för det tredje så bör motprestation i form av reklam vara så beskaffad att den vänder sig till en större mängd av mina presumtiva kunder och helst då inte ett slutet sällskap av dessa.
Jag erkänner utan omsvep att jag inte är någon expert på Skatteverkets regler, men de finns ju att läsa och där sägs till exempel att ”de delar av ersättningen som avser offentliggörande av reklam är skattepliktiga”. Oops! Har någon räknat på det? Är de som ordnar alla dessa tävlingar ens verksamheter i form av föreningar eller företag?
Jaha!? Och hur mycket intresserar detta dig som kund av stämplar och annat pyssel? Inte ett endaste dugg antar jag. HAHA – har du läst hit kan du gott läsa klart!
Mycket förvånar mig inom denna branch, speciellt när det gäller synen på företagande. Jag blir inte riktigt klok på om det beror på okunskap eller att man helt enkelt inte bryr sig.
Som sagt, jag vet inte…
Det jag däremot vet nu är vilken båt jag skall göra min första praktik på. I stället för att plugga och blogga här har jag börjat bygga en ny blogg, en mer ”privat”. Om det skulle vara så att du av någon anledning skulle vilja följa den så får du maila mig din adress och gärna berätta varför. Jag är ju fascinerad av att man vill läsa om andra människors vardagsliv, speciellt sådana man inte känner. Räds inte att säga att det beror på att jag skriver en massa skit, men att du tycker att jag gör det bra eller roligt sätt. Eller att jag skriver trist men att det jag skriver om intresserar dig.
Verksamheten kommer rulla på som vanligt men ordrar kommer troligen endast att postas 2 gånger i veckan. Mer information om det kommer någon gång efter jul.
Med hopp om livet!
Och för den som på fullt allvar är intresserad kommer en länk till Skattemyndigheten gällande sponsring.
…skulle man kunna heta.
Nu vet jag ingen som gör det, vilket glädjer mig oerhört, eftersom jag tycker det låter ganska fult.
Det är ungefär det jag har att skriva och sannerligen har det inget alls med stämplar att göra. Och har det inte det, så skall det inte skrivas om det här.
Jag packar stämplar, pluggar och förbereder mig mental för några månader till sjöss. Jag jobbar fortfarande tankemässigt på att starta en ”privat” blogg, men har inte bestämt mig för om det skall bli en lösenordsskyddad variant för nära och kära under min frånvaro, eller en offentlig.
Nåväl, jag lever har hälsan och tänker i alla fall på er som brukar läsa här.
På återhörande, förr eller senare!
J
Jag är sur. Mitt hår ser ut som om jag vore en pudel. Och allt började med att min sköna kaffestund i sängen så abrupt avbröts av ett samtal från DHL. ”Hej, vi har fått in ditt paket och kommer ut med det idag.”. Idag?? Det har väl aldrig hänt att det kommer tidigare än jag kalkylerat. Tur för henne att jag inte spillde ut kaffet. Eftersom jag inte räknat med leverans denna veckan hade jag således inte heller gjort klart allt det där andra som skall göras; artikelnummer, plastfickor, förberett importen till e-butiken etc. Men visst, jag är inte den som är den – kommande tentor till trots – så det var ju bara att studsa upp och klara av allt det där jag hade tänkt göra under HELA dagen, fast på några timmar istället.
Nu är jag just hemkommen från Aftonstjärnan. Underbara höst! Gatlyktor som lyser upp de färggranna löven som så vackert ligger fallna på den mörka asfalten. Luften var ljummen vinden till trots och lukten fick mig att bli yr av behag. Jag måste någon gång ha promenerat i sådant väder i ett ganska kraftigt lyckorus. Eller är det bara så enkelt, att jag gillar det. Bara så där, helt utan djupare anledning.
Förlåt. Det var ju inte filosofera över detta jag skulle göra. Och jag antar att ni skiter högaktningsfullt i att fukten, den sköna upplevelsen till trots, fick mitt hår att likna något som skulle kunna vara en korsning mellan pudel och ett halvt paket Svinto.
Jag lär få spendera en extra lång stund i duschen i morgon tillsammans med en halv flaska balsam.
Hur som helst så är motiven upplagda på sidan och den som gör första beställningen med ordet ”Pudelsvinto” i kommentarsrutan bjussar jag på frakten!
Sov gott!
Ja. Jag är frånvarande. I all fall i bemärkelsen att jag inte plitat ner någonting som ni kunnat ta del av. Jag har funderat, och gör så fortfarande, mycket.
Samtidigt som jag funderat har jag bl a skuttat omkring på Bok- & Biblioteksmässan. Nja, skuttat var väl inte rätt ord för att beskriva det sätt jag tagit mig fram på rent fysiskt. Däremot fick jag mig en själslig vitaminkick, vilket var precis vad jag behövde. Och jävlars vad jag har svurit på folk med barnvagnar och sådana som stannar mitt i gången och viker upp mässkartan för att ta reda på vart de skall ta vägen härnäst. Dessa tilltag påverkade dock inte mitt allmänna tillstånd vare sig uppåt eller neråt.
Som alltid efter en hektisk period sjunker jag ner i ett läge som inte är särdeles trevligt. Men eftersom detta är en företagsblogg så hör det inte hemma här. Och det är just det som är en av sakerna jag funderar på. Jag gillar att skriva och har ju uppenbarligen några läsare, vilket jag finner otroligt roligt. För att ändå ge er en inblick så är svaret på en av mina funderare ”Jag kan bara inte ha två bloggar!”.
För att återgå till verksamheten så har jag faktiskt fått iväg beställningen på nya stämplar. Det tar några veckor till innan de finns ute och erfarenheten säger mig att jag inte tänker säga något datum då de kommer finnas tillgängliga innan jag har dem i min hand. Sist fick jag ju reda på att de lämnat fabriken och lade glad i hågen upp allt, bara för att få reda på att de bestämt sig för att samkväma med annat gods på en flygplats i främmande land. Suck!
Så emedan jag funderar vidare får ni studera de andra tre bidragen som kom in till tävlingen. Dessa visas utan någon inbördes ordning och tilldelas därmed alla en 2:a plats.
Annika Ståhl
Eva Andrén
Petra Gustavsson
Lev väl och ta vara på dagen!
/J
Som ni vet är jag ju rent generellt inte en vän av bloggeri. Men visst, det är förbenat skoj att skriva, speciellt när jag får så mycket fin respons. Men det var skoj att skriva redan innan ordet blogg var uppfunnet. För den som är intresserad så kan jag upplysningsvis tala om att ordet föddes i slutet på 1990-talet (ne.se).
Under min arla morgonfärd genom nyhetsvimmlet fastnade mina ögon på en liten blänkare i högerspalten. Det tog emot att klicka på länken men eftersom timmen var så tidig skulle någon knappast komma på mig. De som kontrollerar min dator vet ju ändå allt, och lite till.
Visst är det skönt att få sina fördomar bekräftade. Speciellt av sig själv.
Jag FÖRSTÅR inte hur det kan var så intressant. Kan någon förklara? Alltså, det räcker ju att sätta sig på spårvagnen för att mer eller mindre ofrivilligt ta del människors liv. Sen kan jag peppra med lite egen fantasi och salta med lite fördom för att få det extra smaskigt.
Nej, jag är inte dum. Det är klart att det fyller en funktion, precis som allt annat som handlar om andras olycka eller utsatthet. Kanske finns det någon i samma sits som får kraft av att hon/han inte är ensam i sin ”misär”. En annan njuter säkert av snasket och gottar sig i bloggarens snurriga liv.
Och vem är jag att döma? Gissningsvis skulle den bloggens regelbundna läsare kategorisera min (om jag nu skrivit en rent privat) som förbannat tråkig, grå och tantig. En blogg full av ointressanta reflexioner kring kultur, språk, litteratur och gammal skitmusik från förra seklet. Och dessutom mår jag bra och får det knapra studielånet att räcka till utan att behöva låna (hittills i alla fall). Jag är förvisso ”singel”, men jag är inte på jakt. Jag är ofta ute och tar en öl, jämfört med mina tre år i alkoholcelibat, men jag blir sällan full/berusad. Inga smarrigheter alls med andra ord och ”vem fan läser sån tråkig skit?”
För den som är nyfiken på vad jag skriver om för blogg så kommer länken här: http://www.aftonbladet.se/wendela/article3094313.ab
Jag gillar speciellt ”Läs mer i Miss Anonyms rafflande singelblogg”. HA! Jag hade, mitt ”tråkiga” liv till trots, kunnat skriva tusen gånger så rafflande utan att ljuga en sekund, så det så! Men nu gör jag ju inte det. Tråkig? Möjligen, men DET bjuder jag på.
I stället för att ligga här i min säng och blogga borde jag kanske försöka få till det där jularket som jag länge tänkt skicka in. Jag gör ett försök. Sen måste jag verkligen plugga också eftersom allt flyttande och målande tagit all kraft och energi. Men nu är det äntligen slut. Tack och lov!
Annica (DesignAnnique)
Stort, varmt och kärleksfullt grattis!
Jag skulle väl ljuga om jag sa att konkurrensen rent kvantitativt var stor. Totalt kom det in fyra bidrag och jag kommer att presentera de övriga här, snart. Först skall vi låta vinnaren glänsa helt själv.
HYRRA – HYRRA – HYRRA – HYRRA – HYRRA – HYRRA – HYRRA – HYRRA
(”Publicerat” på min Myspace-sida 080303)
Jag har en plan…
Om jag skulle få för mig att sätta upp en hemsida där jag säger nedsättande saker om exempelvis negrer, vad skulle jag bli anklagad för då? Ja, alltså mer än att jag måste vara rätt rubbad förstås.
Jag har under årens lopp fattat att jag kan vara lite ”svårplacerad”. Inte så att jag inte får/kan vara i samma rum som de andra när det är fest utan mer var jag kommer ifrån, ”från början”.
Min mor är halvfinska. Hennes far, alltså min morfar, var från Österrike. Han slet sönder sina soldatskor under Mr H’s höjda högerarm och tyckte väl att han var värd lite förströelse emedan fötterna återhämtade sig. Nej, jag skall inte överdriva historien. Jag vet inte om hans skor gick sönder på riktigt, men det andra är sant och i mars 1945 föddes min mor. Detta innebär att jag är 25% knivbärande suput och 25 % nazistsympatisör. Min mor har aldrig träffat sin far, så klart. Det hade ju liksom vart lite för bra om han stannat och tagit sitt ansvar alternativt kommit tillbaka och förenats med min mormor. Sånt fjanteri är förbehållet våra manusförfattare.
Min far är neger. Riktigt, riktigt svart var han.
Min farfars-farfar såldes som slav till Brasilien. Där blev han på något sätt god vän med sin husbonde och blev fri. Om det var för att hedra sin forne ägare eller om det fanns någon annan baktanke vet jag inte, men han tog i alla fall hans efternamn och flyttade tillbaka till Afrika. Där gjorde han sig en förmögenhet. På att sälja slavar. Han blev tydligen äckligt rik. Men sen kom det folk som tyckte att det inte var någon bra idé att sälja negrer. Fan, snacka om att bli snuvad på arvet…
Man kan säga att jag är en liten mix, hel enkelt. Min mamma kallade mig alltid för ”min lilla pepparkaka” och min vita halvbror för ”vetebullen”. Morsan är go’, det finns inget roligare än att reta henne när hon säger galna saker eller böjer ord fel. Ja ni vet ju antagligen hur tokigt de där finnarna kan prata. Hennes humor är dock inte lika utvecklad som min är så ibland måste jag förklara varför hon är rolig.
Ibland kan det bli riktigt roligt. Som den gången då hon berättade något om mig, uppenbart väldigt stolt: ”– Ja, hon är såååå duktigt, mitt lilla brunöga”. Jävlars vad jag skrattade. Morsan, hon fattade ingenting.
Så. Vad jag egentligen undrade idag när jag började skriva var om jag kan åka dit för hets mot folkgrupp om jag säger otrevliga saker om renodlade negrer, finneballar eller knäbrallejoddlare. Eller blir det bara på med tvångströjan?
Jag skulle gärna vilja veta för hade ju tänkt mig fortsätta plugga och jag inser att det kan bli lite knapert med bara lån. Jag hade en klasspolare en gång som fått tre år för någon liten skitsak han gjort. Han satt på öppen anstalt och skulle inom kort begåvas med en fotboja så han kunde röra sig än mer fritt. Han tyckte det var så fruktansvärt förnämligt att få utbildning och allt bekostat av staten emedan han avtjänade sitt ”straff”. Fan, jag är så glad att jag är född i Sverige där man får sådana möjligheter. Tänkte liksom att det lät som ett bra alternativ till studielånen? Eller?
Skepp o’ cykel!
Joanna P
aka ”så-långt-ifrån-inavel-det-går-att-komma”
Häpp,
Hjärnan är på drift och kroppen värker som en finne i arslet. Ja, alltså en sån där finne som brukar börja dyka upp i tonåren. Inte en finneballe-finne. Eller så är det de där 25 % finne i mig som svider och bränner . Hmm, det har jag inte tänkt på förut… Eller så är det helt enkelt flera veckors målande, packande, flyttande och fixande som är boven i dramat.
Men själen mår bra! Det är bara det att de där första sakerna stjäl lite för mycket energi.
Jag har inte glömt tävlingen. Ni får härda ut en stund till bara.
I morgon skall jag upp och förhoppningsvis städa och måla klart den gamla lägenheten. Jag har en hylla kvar att sätta upp i den nya lägenheten, sen är det mesta klart överlag och DÅÅÅÅÅ!
Men jag tror inte ni överger skutan så lätt, eller hur?
Apropå finnar så skall jag i morgon lägga in en text från min myspace-sida. Bara för att ge er något att läsa. Den har inget med OS att göra utan är mer en liten reflexion över hur jag skulle kunna finansiera mina kommande studier. Så på sätt och vis passar den ju in här.
Skepp o’koj!
Tänk dig att du har en relation:
Du är trött på partnern i egenskap av partner och passionen är komposterad sedan länge. Du tillför ingenting av vikt vilket resulterar i att du inte får särdeles mycket tillbaka. När någon frågar hur ni har det svarar du lite uppgivet att ”det rullar på”. Skulle det vara mig det handlade om skulle jag troligen avslutat och sagt ”tack och hej” för längesen. Lättare sagt än gjort kanske, men ändå.
Sen finns det ju andra konstellationer av relationer. Exempelvis den, där man känner att man har många gemensamma intressen och beröringspunkter, men med känslan att något väsentligt saknas för att det skall kännas ”hundra”. Där gäller det ju att våga välja bort det som inte är bra till förmån för att kunna utveckla det andra fina och bra som man har, både tillsammans och som individ. Det kan vara nog så svårt, men görs det i tid blir det ofta väldigt bra. Det är i alla fall min erfarenhet.
För tillfället befinner jag mig i någon slags kombination av dessa två varianter men partnern är inte en fysisk person utan OS (så klart!). Den låga som har brunnit i så många år har inte slocknat, men på senare år har jag inte haft ork och tid att samla bränsle. Lågan har snarare flammat upp av sådant som förbipasserande lagt dit med ojämna mellanrum. Jag blir alltid lika glad när jag får en fin kommentar, och jag vet att jag svarat helt ärligt, att det är just sådant som fått mig att köra vidare.
Sedan finns det ting och tankar som dämpar lågan emellanåt. Varför skall jag satsa på bra kvalitet på mina stämplar, när kunderna ändå och uppenbarligen köper stämplar av sämre kvalitet om och om igen? Varför skall jag hålla hög service och leverera inom ett par dagar när andra företag tar veckor på sig, inte levererar alls eller är i princip onåbara men ÄNDÅ har kunder som kommer igen? Självklart beror det på att man vill åt motiven och jag förstår det, även om det tar emot. Mycket handlar ju om min bild av hur ett företag skall skötas. Pris och kvalitet kommer alltid att ställas mot varandra och det är ju upp till dig/mig som konsument att bestämma vad vi vill betala för.
Jag vet ju egentligen precis vad jag vill göra. Att jag inte har bloggat tidigare beror ju inte på att jag inte gillar att skriva (läs första inlägget om du inte gjort det redan). Det skrivna ordet, likväl som det oskrivna, är en stor passion i mitt liv. Jag kan helt hämningslöst spendera 750 CSN-pengar i ett antikvariat medan jag mumlande försöker intala mig själv att varierad kost innebär att man har minst 5 olika smaker på nudlarna under en vecka. Det är ju inte utan anledning jag skall läsa ”Svenska språket” på universitet, 30 hp på halvfart.
Nej, jag har inte hoppat av kaptensstudierna, jag skall göra det samtidigt. Nu vet jag också att jag kommer att vara ute på sjön ca 7 månader under 2009. Häpp!
När jag är ledig – HAHAHAHAHAHAHAAAAA – vill jag jobba fram stämplar och idéer för projekt typ DV-tröjorna. Jag vill göra sådant som tillfredsställer min skaparlust och låter mig utnyttja min kreativitet. Kanske släppa en liten kollektion ”special edition”-stämplar en gång om året. Jag vill skriva, läsa och umgås med mina vänner. Hmm? Faktum är ju att jag faktiskt gör allt det där redan (bortsett det där med ”special edition” då). Så, vad är problemet?
Jo, många känner till OS, speciellt de som varit i stämpelträsket flera år, och de flesta har väl bilden ”ett hobbyföretag som säljer stämplar” (med butik i Stenungsund). Jag vet hur svårt det är att tvätta bort en stämpel, vilket märks genom att jag ibland får frågor om butiken och kurser fast det var länge sedan jag slutade med det. Jag har också sett omdömen där jag får lågt betyg för att mitt övriga sortiment är så skralt. Visst, men jag har aldrig utgett mig för att vara en ”tillbehörsaffär”. OS har alltid, om än med olika inriktningar, haft de egna stämplarna i fokus.
Min tro är att jag skulle kunna tillföra mer av mina baskunskaper och kreativa idéer om OS inte försöker hålla fast vid att vara det som det en gång var. Jag känner inget behov av att förse alla Sveriges stämplare med stämplar. Collage och det stilrena/enkla har alltid varit min passion och jag vet att det finns likasinnade där ute som skriker efter den typen av stämplar. Äntligen har jag fått tummen ur att börja göra dem själv. Jag har aldrig kommit till skott tidigare. Det är kanske det jag skall fokusera på, i kombination med kundprojekt som genererar i idéer att dela med mig av till er – via bloggen.
Läste någonstans att man skall skriva korta inlägg… suck! Allt är ju relativt och jag lovar att jag utan problem skulle kunna skriva mer. Således är detta – helt enligt reglerna – ett kort inlägg. Eller.. vem tusan bryr sig? Jag gör väl som jag vill!
Ps! Glöm inte att det är deadline för tävlingen i morgon.
Skepp o’boy!